Kärleken till löpning.

Året är 2008. Jag ger mig ut på den gamla hederliga Intorps-rundan som slingrar sig i 5 km runt i Gällstads skogar. Detta blir början på min så kallade löparkarriär. 2009 springer jag mitt första lopp; Göteborgsvarvet. Jag kommer att springa det tre gånger i följd och sista gången, 2011 vill jag bara kräkas på rundan, alla deltagare och dess funktionärer. Så less var jag på att springa. Under åren springer jag även några mindre lopp, men 2012 avstannar allt tvärt. Jag vill inte springa mer, det är inte kul längre. Jag glor efter löpare jag möter på mina promenader och undrar hur de gör? Hur de orkar. Jag har liksom glömt att jag själv orkade en gång i tiden. Jag sprang ju för sjutton 21 km på asfalt genom Göteborgs stad!

2013 anländer med nya förhoppningar. Min kompis Lina undrar om jag vill springa det 10 km långa Varbergsloppet med henne. Tveksam som jag är vill jag ändå komma igång igen. Jag har sakta och osäkert börjat bekanta mig med min gamla vän och nemesis; löparspåret.

Men så sker en vändning; jag börjar på en lokal löpargrupp där jag får träffa andra löparentusister, får känna på hur jag blir bättre med hjälp av intervaller och lära mig en helt ny löparteknik som gör att det faktiskt inte är så plågsamt att springa.

Mitt i allt springer (hehe) jag på Born to Run av Christopher McDougall på ett rea-bord i Varbergs galleria. Jag satte genast igång att läsa och jag blev riktigt fänglad. McDougall är en amatörlöpare som, i jakten på löpningens själ, hamnar ner i Mexiko, djupt ner i Kopparkanjonen, där Tarahumarafolket bor. De är en skyggt, fredligt folk med en speciell egenskap: de är de bästa ultralöparna i världen. Och de springer inte ens i high-tech löparskor eller fancy löparkläder. De springer för att det är det de alltid har gjort, en del av deras kultur. Under resan lär McDougall känna Caballo Blanco, Den Vita Hästen, en amerikan som lämnade allt han kände och flyttade till Kopparkanjonen för att ägna sig åt det han gillar bäst; springa. Hans dröm är att en dag förena den västerländska världen och Kopparkanjonen i ett 80 km långt lopp. Och denna stund har kommit nu.

 

Det häftiga med boken var att den beskrev den löparteknik som jag nyss har fått lära mig på mina löparträffar. Historierna är så inspirerande och jag blev hela tiden sugen på att ge mig ut i spåret och känna friheten som löpningen ger, att sväva fram med rak rygg och stolta steg. Då boken mest fokuserar sig på ultralöpning, alltså sträckor på 80 km, 160 km, m.m. så kanske inte det var så träffande för mig, men bara att klara av 10 km i nuläget känns som en seger för mig. Historien värvas med intressant fakta om löpningen genom tiderna och hur viss forskning faktiskt pekar på att vi är byggda för att springa sedan urminnes tider.

Är du löparfrälst är denna bok ett måste, och om du inte redan är en löparnörd så lär du garanterat bli en efter denna läsupplevelse!

Lite mysterium med Paul Auster.

Skulle läsa alla tre böcker ur The New York Triology av Paul Auster. Läste första boken: City of Glass och kände att det fick räcka för tillfället. De tre böckerna i serien är oberoende av varandra.

Boken handlar om författaren Daniel Quinn; en ensam man som bor i New York och halkar in på ett bananskal i ett mysterium som han gör sitt bästa för att lösa.

Låter rätt så spännande, men historien var ganska tunn och blev snabbt tråkig. Den ledde ingenstans, en del trådar förblev lösa och slutet var bara konstigt. Ibland halkade karaktärerna in på dialoger om annat som inte rörde fallet, som baseball och en analys på Don Quijote, vilket inte bidrog till historien och fick mig att tänka att Auster bara ville skryta med sina egna kunskaper och ämnerna.

Jag kände att jag behövde en Paul Auster-paus så jag går raskt vidare med andra läsprojekt istället. Ger mig nog på de andra två böckerna i triologin vid ett senare tillfälle.