Fast i labyrinten!

Jag har länge haft ögonen på James Dashners bok The Maze Runner och för någon vecka sedan tog jag tillfälle att beställa hem den samt de två andra böckerna i triologin (verkar finnas en fjärde nu med, så den kommer väl landa här hemma inom en snar framtid med.)

The Maze Runner börjar med att pojken Thomas befinner sig i en mörk hiss som jobbar sig uppåt. Det enda han kommer i håg är vad han heter, han minns inte var han kommer ifrån eller hur han kom dit han nu är. Plötsligt stannar hissen och han blir mottagen av ett 60-tal pojkar i hans ålder. Platsen kallas The Glade och pojkarna, liksom Thomas, minns endast vad de heter, ingenting annat. The Glade är en stor yta som är omgiven av höga murar med en stor öppning på varje sida. Öppningarna leder ut till en gigantisk labyrint (The Maze) och under de två år som pojkarna varit där har de inte lyckast att lösa den. Thomas ankomst är väntad, men dagen efter skickas en flicka upp genom hissen; den första någonsin. Hon har ett meddelande med sig och hennes ankomst blir början på slutet.

Boken är en dystopisk historia där vi undan för undan får reda på mer och mer vad som döjer sig i The Maze. Jag fick kanske ingen wow-faktor över historien, men den vad tillräckligt spännande för att hålla lågan brinnande. Den bäddade verkligen för andra boken med sitt cliff-hangerslut!
Boken har även filmatiserats och har premiär under 2014 och den känns som den skulle fungera väldigt bra på vita duken. Jag kommer definitivt gå och se den!

Letar efter Silverkanten.

The Silver Linings Playbook har under året flanerat på bioduken och på Oscargalan. Få har missat filmen med Bradley Cooper och Jennifer Lawrence i huvudrollen. Filmen är baserad på boken med samma namn, skriven av Matthew Quick. Jag, liksom många andra, bestämde mig för att läsa boken innan jag ser filmen. Blir lite mer äkta då. Känns mer rätt.

Sagt och gjort. Bestämt och utfört. Jag har nu läst boken och tyckte den var okej. Handlingen krestsar runt Pat Peoples, en man som nyss blivit utskriven från ett mentalsjukhus och nu befinner sig i sitt barndomshem med en ömsint mamma och en emotionellt handikappad pappa. Han spenderar sina dagar med att träna och öva sig på att vara snäll istället för att ha rätt samt följa Eagles matcher, allt i förberedelse för sin stora återförening med sin exfru Nikki. Han blir snart vän med Tiffany, en kvinna som verkar lika mentalt rubbad som han själv.

En småtrevlig bok, fick dock ingen wow-känsla. Men den var annorlunda och lite knäpp, vilket alltid är en trevlig omväxling när man läser.

 

P.S. Angående bokomslag. Jag hade den till höger, den med filmtemat, och jag avskyr dem (min bok var lånad så jag är oskyldig) Det känns som ett billigt trick. På denna version så stod det till och med: "Now a Major Film!" och så namnet på regissören och skådespelarna. Plus att den lämnade inget åt fantasin. Och Pat Peoples har bruna ögon, men Bradley Copper är blå! Major flaw!

Peter Pan - en dryg skitunge.

Jag, liksom de flesta som växt upp på denna jord, är sedan tidigare bekanta med historien om Peter Pan; pojken som inte vill växa upp och bor i Neverland där han slåss mot pirater och leker med sjöjungfruar dagarna i ända. Jag har alltid sagt att jag ska läsa historien om Peter Pan av J.M. Barrie och nu har jag gjort detta.

Vad är då mina slutsatser; tja, jag skulle aldrig läsa denna bok för mina barn förrän de var tillräckligt gamla. Boken beskriver hur The Lost Boys och Piraterna krigar och dödar varandra och ger en mer morbid bild än den Disney förmedlade i sin tecknade version. Ärligt talat så störde jag mig på karaktären Peter Pan nåt så fruktansvärt; han är en arrogant, kaxig liten skitunge som tar åt sig äran för allting och tycker att han är bäst.

Sedan skulle jag egentligen inte vilja läsa denna bok alls för mina barn relaterat till hur flickor framställs: Ja, jag vet att den är gammal, men jag kan fortfarande störa mig på den unkna kvinnosyn boken förmedlar: Wendy är mesig och det enda hon duger till är att sy igen hål på pojkarna kläder och laga deras mat och vara deras mamma som bara tjatar på att de ska ta sin medicin och lägga sig i tid. Flera gånger himlade jag med ögonen, speciellet när Wendy "självklart inte deltog i striden."
Den andra flickan är Tingeling som är avundsjuk på Wendy och försöker döda henne. Fint att kvinnor stöttar varandra. Tack och lov att indianen Tiger Lily är med och är lite tuff i alla fall.

Nej, jag kommer läsa Pippi Långstrump för mina barn. Visst, hon är kanske också lite kaxig, men då får vi åtminstone in Girlpower i bilden!

Into the Wild - female version.

I skydd av nattens mörker läste jag igår de sista sidorna av boken Wild av Cheryl Strayed. Jag köpte den på flygplatsen i New Jersey i våras och det var lite av ett impulsköp, men som jag nu är otroligt tacksam för att jag hittade för den var otroligt läsvärd och underbar.

planyourhike.com

Boken är en biografi om Strayed och hur hon 1995, 26 år gammal, bestämdes sig för att vandra The Pacific Crest Trail, en vandringsled som sträcker sig från Mexikos gräns i söder till Kanadas gräns i norr och går genom flera olika berskedjor på västkusten. Strayed vandrar inte hela denna vägen utan börjar i Mojave desert och slutar vid The Bridges of God som knyter samman delstaterna Oregon och Washington, med ett överhopp av en bit av Sierra Nevada då det är för mycket snö för att gå där.
Totalt är hennes vandring lite mer än 160 mil.
Strayed har inte bara en otroligt tung ryggsäck att bära utan en hel del känslomässigt bagage; hennes mamma gick bort i cancer fyra år före vandringen, endast 45 år gammal, något som får familjen att hel falla samman samtidigt som Strayeds eget äktenskap är på upphällningen och för att döva smärtan använder hon heroin. Utan erfarenhet av backpacking ger hon sig då ut på denna vandring i hopp om att den ska fungera som en läkande process.

Och vandringen blir allt annat är lätt; hennes skor och löjligt tunga ryggsäck skaver stora sår på hennes kropp, hon träffar på skallerormar, går vilse, blir uttrokad i den stekande hetta och får pulsa genom snö där ett enda felsteg kan få henne att ramla ner för klipporna. Men trots motgångarna så är resan något hon behövde för att stärka sig själv, att hämta sig från hennes tragiska liv och acceptera hennes plats i världen.

Det är en riktigt rörande bok och Strayed utelämnar inget. Jag har gjort flera hundöron i boken med meningar som berörde mig lite extra, något jag sällan gjort innan och absolut inte så många i samma bok. Här kommer några:

Fear, to a great extent, is born of a story we tell ourselves, and so I decided to tell myself a diffrent story from the one women are told. I decided I was safe, I was strong, I was brave. Nothing could vanquish me.

Alone had always felt like a actual place for me, as if it weren't a state of being, rather a room were I could retreat to be who I really was. The radical aloneness of the PCT had altered that sense. Alone wasn't a room anymore, but the whole wide world, and now I was alone in thet world, occupying it in a way I never had before.

Perhaps by now I'd come far enough that I had the guts to be afraid.

There's no way to know what makes one thing happen and not another. What leads to what. What destroys what. What causes what to flourish and die or to take another course.

Boken är en girl-power-boost och på sätt och vis en självläkningsbok. Den berörde det innersta i mig  och fick mig att fundera på vad som är viktigt i livet. Den var även en av de mest välskrivna böcker jag läst! Jag tror jag har hittat en ny pärla.