När dinosaurier härskade över jorden!

1993 var året då filmen som fångade mångas intresse kom ut; Jurassic Park var något helt i särklass och jag blev, liksom de flesta, härförd över den välarbetade storyn och teknologin som verkade vara från en helt annan tid. Efter första titten på filmen fick jag mardrömmar som höll i sig i flera år (jag var ju bara 6-7 år!), men trots det kunde jag inte låta bli att tycka att Jurassic Park är en av de bästa filmer som gjorts, vilket jag fortfarnade tycker. Med åren har jag fått en mer chill inställning till dem, även om mina drömmar ibland får besök av en och annan T-rex.

Så nu; 20 år senare lägger jag ner boken, med samma namn, bakom filmen efter några dagars intensivt slukande. Den var riktigt bra, men väldigt annorlunda från filmen.

Den behöver kanske ingen närmare presentation men här kommer en kort introduktion: Dr. Alan Grant, paleolog och Dr. Ellie Sattler, paleobotaniker, blir en dag inbjudna till en ö utanför Costa Ricas kust, där öns ägare, John Hammond lovar dem en riktigt upplevelse. Hammond har, ihop med genetiker, lyckats med det omöjliga: att återuppleva dinosaurier. Grant och Sattler ska ihop med några andra utvalda få en försmak på detta förhistoriska zoo, men då strömmen går och de elektriska stängsel som håller djuren i sina inhängnader bryts, ger sig djuren ut på jakt, utan en aning om vilket århundrade de befinner sig i.

Författaren Michael Crichton har verkligen visat prov på sin vetenskapliga förmåga då han får dinosauiernas återkomst att kännas som något som faktiskt skulle kunna inträffa. Hela boken genomsyras av tanken; ska vi göra något bara för att vi kan, fast det kanske inte är helt rätt?
Handlingen var riktigt actionpackad och lika nervkittlande som filmen. Jag kunde dock känna att det blev lite för mycket av dinosaurierattackerna. De tappade spänningen lite när de dök upp i varenda scen, hela tiden. Ibland ville man bara att det var lite mer "kommer de kanske dyka upp i den här scenen? Oh... spännande" istället för: "undrar när de dyker upp nu då? Japp, där kom de!"

Här kommer den intressanta paradoxen som jag befinner mig i: eftersom boken kom först så är den ju den som är "rätt", men då jag gått 20 år med filmen så kunde jag inte hjälpa att känna att den är snäppet mer rätt för mig. Ja, jag föredrar nog filmen faktiskt. Men jag kommer kasta mig över bok nummer två andå ;)!

Gotiskt skräckromantik a lá Ruiz Zafón.

Finns det en underbarare (bokrelaterad) känslan än den som infinner sig när ens favoritförfattare har kommit ut med en ny bok?
Eller, tja, Marina av Carlos Ruiz Zafón är inte helt ny, han skrev den redan på 90-talet, men de tidigare utgåvorna gav inget direkt intryck på dess läsare. Nu har den fått en ny chans och till sist har boken fått den uppmärksamhet som den förtjänar.

Marina handlar om 15-årige Óscar Drai som bor på en internatskola i stadsdelen Sarriá i Barcelona. Han är uttråkad och en kväll då han ger sig ut på sina kvällsupptåg hamnar han framför ett nedgånget hus inte långt från sin skola. Där bor Marina, en flicka i hans egen ålder, samt hennes far Germán och de öppnar upp sitt hem för Òscar. En dag tar Marina med Òscar till Sarriás kyrkogård och de får bevittna hur en svartklädd kvinna lägger blommor på en namnlös grav, något hon alltid gör sista söndagen i månaden, enligt Marina. Òscar och Marina följer efter damen och innan de vet ordet av det befinner de sig i en mörk skräckhistoria som tar sin början många år tidigare. De far och flänger genom Barcelonas stad för att nysta upp gåtan som bara blir mer och mer bisarr.

Jag älskar att den utspelar sig i Barcelona, en stad som jag håller varmt om hjärtat. Det går inte åka till Barcelona och inte bli förälskad i denna underbara, pulserande, mystiska stad. Liksom Ruiz Zafóns bok Vindens skugga (min absoluta favoritbok, alla kategorier) tjänar staden som en egen karaktär i boken. Får väl erkänna att det är svårt att nå den klass som Vindens skugga håller och Marina ballade ut lite i mitten av historien. Men Ruiz Zafón är ändå utmärkt på att förmedla en historia och att slänga ut trådar som sedan knyts ihop mot slutet. Jag gillar också hur han vågar överdriva lite (och ibland mycket) för att göra det hela extra läskigt och hur hans beskrivningar av miljön får en att känna det som om man var där, i stundens hetta. Så är man en inbiten Ruiz Zafón-fan som jag ska man inte missa Marina.

Romantik i en kulturell twist.

För några veckor sedan läste jag Jojo Moyes bok Me Before You och blev riktigt hänförd (läs min recension här). Fantastiskt bra bok som lockade en hel del tårar. Jag kastade mig sedan till bokhandlen och köpte hennes andra bok The Girl You Left Behind.

Bokens historia börjar i den lilla franska staden St Péronne, 1916 under första världskriget. Staden är ockuperad av tyskar och på det lokala värdshuset bor och jobbar Sophie Lefèvre och hennes syster. Svält och kyla hör till vardagen och de båda väntar på sina makar som är ute och strider vid fronten. Sophie är en tuff tjej som inte är rädd för att stå på sig mot tyskarna, men längtan efter sin make Édouard tär på henne. Det enda hon har att minnas honom med är det porträtt han målat av henne som nu hänger på värdshuset. En dag gör den nya Kommendanten för tyskarna entré och han blir genast förtjust i både Sophie och hennes porträtt.

Sedan kastas vi fram i tiden till London, 2006 där vi träffar på 30-åriga Liv som i sin sorg efter sin makes död helt har isolerat sig i sitt hus av glas. På väggen i hennes sovrum hänger en tavla av en ung kvinna som hon fått av sin bortgångna make i bröllopspresent. Tavlan föreställer Sophie Lefèvre och Livs värld får sig en törn då ättlingar till konstnären en dag gör anspråk på tavlan och hävdar att den från början är stulen. Av tyskar under första världskriget. De båda kvinnornas liv, skilda med nästan ett helt decennium, vävs nu samman.

Då jag slukade Me Before You trodde jag att samma skulle ske med denna, men jag får nog erkänna att den förstnämnda fångade mig lite extra än vad denna gjorde. The Girl You Left Behind har en vacker sensmoral om att gå vidare och våga släppa taget, men ändå inte ge upp hoppet om kärleken. Dock var den cirka 100 sidor för lång (över 500) och det blev lite segt i vissa delar. Men i det spännande slutet satt jag och plöjde de sista 100 sidorna i ett svep och fällde en och annan tår.

Så om jag ska rekommendera en bok av Jojo Moyes skulle jag nog först föreslå Me Before You, men The Girl You Left Behind är absolut läsvärd för sin vackra historia och Jojo Moyes underbara skrivsätt som får en att läsa om vissa meningar bara för att de är så vackra.