onsdag 12 februari 2014

En nagel i feministögat!

Jag har just läst ut Caitlin Morans bok Morantologi och har en del synpunkter på den. För något år sedan läste jag hennes andra bok Konsten att vara kvinna och jag älskade den. Moran är en rolig, stark kvinna som inte ursäktar sig. En frisk fläkt i läsarvärlden. I Konsten att vara kvinna skrev hon begränsat om kvinnor, feminism m.m. medan i Morantologi får vi ta del av hennes olika krönikor som handlar om lite allt möjligt som politik, hbtq-frågor, intervjuer med kändisar och föräldraskap. Om Konsten att vara kvinna var en påse med läckra körsbär är Morantologi en fräsch fruktsallad.

https://www.adlibris.com/se/bok/morantologi-9789100135201

Men....!

En sak som jag störde mig något fruktansvärd på (en sak som jag mer och mer har lagt märke till den senaste tiden) är hur kvinnor i filmer och serier ska förolämpa män med sitt eget kön.

Exempel: I serien Scrubs ska den känslokalla läkaren Denise (spelad av Eliza Coupe, som är med i senare säsonger) trösta en bekymrad Dr. Turk (Donald Faison) varpå hon inleder med frasen: "Varför lipar du som en lite tjej-bitch"

I filmen We're the Millers fäller Emma Roberts karaktär en liknande kommentar till sin låtsasbror i filmen; hon kallar honom en lite tjej på ett nedlåtande sätt.

I Morantologi påpekar Moran att hennes man låter "Ja, som ett fruntimmer" när han under en nattlig konversation i sängen klagar något diverse saker.

Det finns fler exempel, för nu när jag har börjat lägga märke till det så dyker det upp ÖVERALLT! Är det verkligen den här gammalmodiga humorn kulturvärlden har nuförtiden?

Min fråga är nu: Är det bara kvinnor som klagar och småtjejer som lipar? Är män dessa fantastiska varelser som är konstant nöjda hela tiden? Lipar inte alla barn, oavsett om de föddes med snopp eller mutta?
Och vad exakt är det manusförfattarna/Moran vill uppnå genom att fälla dessa kommentarer. Istället för att kvinnan bakom repliken ska vara cool och stark just genom att vara kvinna måste hon använda manliga metoder och förolämpningar för att få respekt?

Så några ord till Moran; Hela din trovärdighet som feminist försvinner i mina ögon i och med dessa kommentarer.  Ibland räcker det inte med att bara kalla sig "stridbar feminist", man måste faktiskt tänka på hur man uttrycker sig och hur man framställer sitt egna kön.

Jag vill inte låta denna kommentar dra ner hela boken. Den är läsvärd för att den är rolig och kvick, men för mig blev det en sådan nagel i ögat att jag knappt ville läsa klart den till slut.

onsdag 5 februari 2014

438 dagar.

Hemkommen från Nya Zeeland och hade läsplattan fulladdad med lektyr. Jag hann dock bara med att läsa en bok (hade annat för mig ;)! Boken var 438 dagar: Vår berättelse om storpolitik, väskap och tiden som diktaturens fångar av Johan Persson och Martin Schibbye.

Det är en sann historia där journalisterna Persson och Schibbye berättar om hur de under ett arbete i Etiopien blev fångatagna av Etiopisk polis när de försökte ta sig in i området Ogaden där vittnen berättade om misär och död. De hade inget visum och blev genast stämplade som terrorister, något de även dömdes för. De satt fängslade i 438 dagar innan de blev benådade och fick åka hem.


Boken är bra skrivet och medrykande. Det är en otrolig historia som de berättar om och jag blir mer och mer tacksam för att jag föddes i västvärlden. Regeringen i Etiopen är åt helvete och trots övergripande bevis till fördel för Persson och Schibbye så blir de fällda för terrorism. Jag trodde knappt mina ögon när jag läste vilken frustrerande resa det fick genomlida. Tack och lov hade de varandra, annars hade de antagligen blivit galna på kuppen. I fängelset träffar de på andra journalister som också blivit fängslade när de försökte rapportera om sanningen i landet.

Läsvärd bok som ger en tankeställare.