Nämen Hey Dolly!

"Mårtens mamma har haft cancer. Det är sånt man absolut inte får skämta om. Det är så att säja ett infekterat ämne. Notera att det där hade varit osmakligt sagt om hon haft en infektionssjukdom, till exempel kallbrand. Nu var det helt okej, för cancer är inte bakteriellt."

Jag är så jäkla avundsjuk. Så avundsjuk på Amanda Svensson som 2008 debuterade med Hey Dolly, 21 år gammal. Vad gjorde jag när jag var 21 år? Inte skrev jag en nätt liten bok sprängfylld med de galna, kloka, roliga och geniala formuleringar, som Amanda Svensson gjorde. Stilen är rå, men hjärtlig och tempot uppskruvat till max.

Dolly är en smula dysfunktionell 18-åring med en smula dysfunktionella vänner och en väldigt normal pojkvän. Genom Dollys ögon och fantasi får vi ta del av åttiotalistens egocentriska världsbild. De enda krig som man kan protestera mot är de i ens eget huvud och i Dollys verkar tankarna på vännens besatthet av Jens Lekman, pojkvänens toffelfasoner och rockstjärne-fantasierna bilda ett litet inferno.

"Kanske en släng av graviditet, vad vet jag ... snälla säj att jag har lite kondylom. Lite gonorré, lite övervikt, lite snustorra äggstockar, ett litet foster i magen. Säj att jag har vad som helst som kan upptäckas och botas."

För mig är språket Hey Dollys absolut största behållning. Man vill riktigt suga in alla fantastiska meningar Amanda Svensson har trollat ihop. Det är en fin och udda historia men ibland känns det nästan som om Dolly själv tar över berättandet och handlingen blir som en deg som jäser över med knäppheter. Vissa bitar är tajtare än andra helt enkelt. Jag är ändå sjukt imponerad och, som tidigare sagts, sjukt avundsjuk. Ska nog ta och kasta mig över hennes senaste bok Välkommen till den här världen så fort jag får tillfälle.

Favorit i repris

En gång varje sommar från det att jag var 16 har jag plockat fram Melissa Banks Flickornas handbok i jakt och fiske. Jag tror att jag köpte den från ett bokbord på B&W i Falkenberg för sisådär nio år sedan och jag har som sagt läst den en gång varje år sedan dess.


Boken är uppbyggd i episoder som kretsar kring Jane, från det att hon är 14 år och börjar reflektera över sin äldre brors förhållande. Hon fortsätter sedan sin egen färd genom kärleksdjungeln och avbetar många av de män man kan stöta på där. Hur fångar man en karl? Eller hellre, hur fångar man kärleken? Är det ett spel eller funderar det trötta rådet "att vara sig själv"?

Jag älskar denna bok lite grann. Inte för att den är världens bästa utan för att den känns verklig. Jane är en ung kvinna i New York men hon är så långt ifrån Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte som man kan komma (och samtidigt bo i New York). Hon skulle kunna vara en kompis eller en kusin. Dessutom är hon hiskeligt ironisk och rolig och gör att man ibland skrattar högt. Varje gång jag läser boken kommer jag på något nytt som jag inte tänkt på tidigare. Något år har jag gjort en egen sväng på manssafarin och känner helt plötsligt igen mig i något jag inte tidigare känt igen mig i. På något sätt känns det som att min egen utveckling inom jakt och fiske löper parallellt med Janes, även om vi inte fiskat upp samma fiskar.

Chick lit-kavalkad

Jag har lika många gånger irriterat mig på den boksnobbism som råder som jag kommit på att jag själv praktiserar det. Vad är en bra bok? En bra bok är en bok som många älskar. Punkt? Eller är det en bok som experterna pekar ut som ett nytt mästerverk men som faktiskt är ganska otillgänglig för den stora massan? Bokdemokrati eller bokdiktatur? Jag har alltid tyckt att chick lit (”litteraturgenre som uppehåller sig vid beskrivningar av yngre storstadskvinnors liv” enligt ne.se) är en underhållande genre som har fått oförtjänt mycket skit. Själv har jag läst många av Marian Keyes böcker (jag och många andra, då hennes böcker har sålt i cirka 15 miljoner ex) och verkligen gillat denna ”skräplitteratur” som det så vackert heter. I våras kände jag att det var längesen jag satte tänderna i en riktig ”kvinnoroman” och beställde inte mindre än fyra chick lit-romaner, Marian Keyes två senaste och så Meg Cabots Babbeldrottningen och Isabel Wolffs Vickis vintagebutik (jag vet inte vad det är men visst blir man mer sugen på den typen av böcker när det börjar bli sommar?). Dessa fyra böcker slukade jag på ett par veckor och visst var det underhållande. Men. Fyra på en gång var kanske tre för många.

Jag började med Marian Keyes En förtjusande man som, liksom de flesta av författarens böcker, utspelar sig på Irland. Vi får följa flera kvinnor som på något sätt har eller har haft någon typ av kärleksrelation till den ”förtjusande” mannen, en politiker på uppgång. Boken innehåller många tillbakablickar och kvinnorna är väldigt olika men har alla påverkats av mannens beteende under deras tid ihop. Historien är väldigt oförutsägbar och gick verkligen in på djupet i beskrivningarna av både alkoholmissbruk och kvinnomisshandel och visade verkligen hur komplext dessa fenomen är och hur det kan drabba vem som helst. Jag tänkte flera gånger att boken inte riktigt lever upp till alla chick lit-förväntningar.

Den andra boken av Keyes var Oväntat besök på Star Street. Denna bok blev jag inte alls lika imponerad över, även om vi har en hel del intressanta och udda karaktärer. Star Street 66 ligger i Dublin och vi får möta de som bor i de olika lägenheterna i huset, bland annat två polacker med en irländsk, kvinnliga inneboende, ett ungt par som sover med kläderna på, en gammal dam med en stor hund och 40-årig PR-kvinna som jobbar för ett skivbolag och som alltid går i högklackat. Det som gjorde mig lite besviken är närvaron av något övernaturligt som också är bokens berättare. Det är också detta ”något” som är det oväntade besöket. Det hela kändes helt enkelt lite krystat och överdrivet. Berättelsen i sig hade verkligen kunnat stå själv utan detta fenomen.

Jag fortsatte sedan med två författare som jag aldrig tidigare stött på. Meg Cabots Babbel­drottningen och Isabel Wolffs Vickis vintagebutik följer kanske lite mer det klassiska chick lit-receptet med en ung kvinna i huvudrollen som brottas med problem men som i slutändan löser sig och så får hon sin prins och halva kungariket (jag vet att jag kanske avslöjar lite för mycket men ni hade ändå förstått det efter 10 sidor). Cabots Babbeldrottning Lizzie, ska lämna USA direkt efter sin examen från universitetet för att åka till England och bo med sin pojkvän som hon träffat en gång, tre månader tidigare. Det hela blir förstås en katastrof och hon hamnar istället på ett franskt slott ute på landsbygden. Lättsam bok som man läser ut på en dag eller två. Vickis vintagebutik har en lite äldre huvudperson som precis har levt ut sin dröm och startat en vintagebutik. Vi får följa hennes första månader med butiken igång och de olika människorna hon lär känna under tiden. Butiken verkar gå bra och det är ganska trevligt och gemytligt i bakgrunden är det hela tiden en hemsk händelse som påverkar Vicki men som inte avslöjas för oss läsare. Jag måste säga att trots att jag inte anser mig vara särskilt modeintresserad så är det ganska roligt att läsa om alla fina 50-talsklänningar och de klassiska klädmärkena som Vicki hela tiden är på jakt efter. Jag var däremot inte så jätteförtjust i karaktären Vicki. Hon är så präktig att man nästan vill slänga boken i väggen. Hon gör alltid de rätta valen och säger de mest lämpliga sakerna. Man nästan kan tro att det är en vett-och-etikettkommité som övervakar henne. Cabots och Wolffs böcker har ganska mycket gemensamt. Både Lizzie och Vicki är väldigt intresserade av mode, och främst vintagemode (Lizzie har tagit sin examen inom mode) och båda åker till Frankrike och hamnar på vingårdar. Det blev nästan lite deja vu att läsa den ena boken efter den andra.

Sammanfattningsvis så kanske jag måste säga att jag till viss del kan förstå varför experterna kastar skit på chick lit. Generellt så är det ganska förutsägbart och mallanpassat. Men när man har semester (eller vid andra tider på året också förstås) så är det kanske just förutsägbart man vill ha. Och det är ganska skönt att läsa en bok som egentligen inte berör en särskilt mycket utan bara är en trevlig upplevelse just för stunden. Lite som ett one-night-stand kanske? Dock skulle jag väl inte rekommendera en sådan här översvämning av chick lit. Ett tips är att ha Kafkas Processen i beredskap bredvid hängmattan och läsa några sidor av den mellan böckerna så ska du se att du snart blir sugen på lite mer ”skräplitteratur”.

Humlan gör entré!

Ytterligare en syster ansluter sig till bokbloggandet. Jag har alltid varit en bokslukare, även om det förstås gått något upp och ner. I tioårsåldern slukade jag en Wahlströms ungdomsbok i samma takt som jag bytte strumpor (ja, bokstavligt talat) och sedan har det fortsatt med chick lit, deckare, klassiker och allt därimellan. Intresset för litteratur fördjupades ytterligare efter att jag läste det på högskolan när jag pluggade engelska (kan ni tänka er något lyxigare än att sitta tio personer i ett seminarierum och diskutera olika författare och få CSN för det?).

Jag kommer, liksom mina systrar, att recensera böcker jag läst. Kanske blir det en och annan fundering också över boken som sådan och vad som händer med boken i framtiden.

Den något präktiga och surrande (men snälla) storasystern humlan börjar härmed sin bokbloggande karriär!