Sista boken om labyrintlöparen!

Då var jag klar med James Dashners The Maze Runner-triologi. Efter första boken med samma namn och andra boken: The Scorch Trials, som jag klämde i ett svep behövde jag en apokalyps-paus.
Men så fick jag sug igen och nu har jag alltså läst klart tredje boken med den mörka titeln: The Death Cure.

Boken börjar där den andra slutade. Thomas och hans vänner blev precis upplockade efter att de genomlidit helvetet i det brännheta landskapet The Scorch. De befinner sig nu på WICKEDs högkvartet och det är nu dags att få ta del av sanningen och få sina minnen tillbaka, men Thomas är inte intresserad av sitt gamla liv och vill hellre komma så långt bort från WICKED som möjligt.

Jag tycker att triologin bara blev bättre och bättre med varje bok. Kanske för att historien hela tiden utvecklas och byggs på med tiden. I första boken var allt väldigt luddigt och oklart, vilket också var meningen eftersom karaktärerna inte heller skulle förstå vad som skedde. Denna bok hade fart och kulminerade till slutklämmen. Jag gillade slutet då det kändes "realistiskt".  En jättebra bokserie som är läsvärd.

Det finns en prequel till böckerna; The Kill Order. Känns skönt att veta att  när jag får upp suget igen så kan jag ta till den!

En nagel i feministögat!

Jag har just läst ut Caitlin Morans bok Morantologi och har en del synpunkter på den. För något år sedan läste jag hennes andra bok Konsten att vara kvinna och jag älskade den. Moran är en rolig, stark kvinna som inte ursäktar sig. En frisk fläkt i läsarvärlden. I Konsten att vara kvinna skrev hon begränsat om kvinnor, feminism m.m. medan i Morantologi får vi ta del av hennes olika krönikor som handlar om lite allt möjligt som politik, hbtq-frågor, intervjuer med kändisar och föräldraskap. Om Konsten att vara kvinna var en påse med läckra körsbär är Morantologi en fräsch fruktsallad.

Men....!

En sak som jag störde mig något fruktansvärd på (en sak som jag mer och mer har lagt märke till den senaste tiden) är hur kvinnor i filmer och serier ska förolämpa män med sitt eget kön.

Exempel: I serien Scrubs ska den känslokalla läkaren Denise (spelad av Eliza Coupe, som är med i senare säsonger) trösta en bekymrad Dr. Turk (Donald Faison) varpå hon inleder med frasen: "Varför lipar du som en lite tjej-bitch"

I filmen We're the Millers fäller Emma Roberts karaktär en liknande kommentar till sin låtsasbror i filmen; hon kallar honom en lite tjej på ett nedlåtande sätt.

I Morantologi påpekar Moran att hennes man låter "Ja, som ett fruntimmer" när han under en nattlig konversation i sängen klagar något diverse saker.

Det finns fler exempel, för nu när jag har börjat lägga märke till det så dyker det upp ÖVERALLT! Är det verkligen den här gammalmodiga humorn kulturvärlden har nuförtiden?

Min fråga är nu: Är det bara kvinnor som klagar och småtjejer som lipar? Är män dessa fantastiska varelser som är konstant nöjda hela tiden? Lipar inte alla barn, oavsett om de föddes med snopp eller mutta?
Och vad exakt är det manusförfattarna/Moran vill uppnå genom att fälla dessa kommentarer. Istället för att kvinnan bakom repliken ska vara cool och stark just genom att vara kvinna måste hon använda manliga metoder och förolämpningar för att få respekt?

Så några ord till Moran; Hela din trovärdighet som feminist försvinner i mina ögon i och med dessa kommentarer.  Ibland räcker det inte med att bara kalla sig "stridbar feminist", man måste faktiskt tänka på hur man uttrycker sig och hur man framställer sitt egna kön.

Jag vill inte låta denna kommentar dra ner hela boken. Den är läsvärd för att den är rolig och kvick, men för mig blev det en sådan nagel i ögat att jag knappt ville läsa klart den till slut.

438 dagar.

Hemkommen från Nya Zeeland och hade läsplattan fulladdad med lektyr. Jag hann dock bara med att läsa en bok (hade annat för mig ;)! Boken var 438 dagar: Vår berättelse om storpolitik, väskap och tiden som diktaturens fångar av Johan Persson och Martin Schibbye.

Det är en sann historia där journalisterna Persson och Schibbye berättar om hur de under ett arbete i Etiopien blev fångatagna av Etiopisk polis när de försökte ta sig in i området Ogaden där vittnen berättade om misär och död. De hade inget visum och blev genast stämplade som terrorister, något de även dömdes för. De satt fängslade i 438 dagar innan de blev benådade och fick åka hem.

Boken är bra skrivet och medrykande. Det är en otrolig historia som de berättar om och jag blir mer och mer tacksam för att jag föddes i västvärlden. Regeringen i Etiopen är åt helvete och trots övergripande bevis till fördel för Persson och Schibbye så blir de fällda för terrorism. Jag trodde knappt mina ögon när jag läste vilken frustrerande resa det fick genomlida. Tack och lov hade de varandra, annars hade de antagligen blivit galna på kuppen. I fängelset träffar de på andra journalister som också blivit fängslade när de försökte rapportera om sanningen i landet.

Läsvärd bok som ger en tankeställare.

Tvillingpsykologi

Första boken 2014 fick bli av en svensk författarinna som heter Marie Hermanson. Boken har titeln Himmelsdalen och den har stått och värmt min bokhylla länge nu.

Den handlar om svensken Daniel Brant som, efter ett brev från sin tvillingbror Max, åker för att hälsa på denne på en privatklinik beläget i de Schweiziska dalarna. Kliniken verkar utåt sett vara som en hälsoklinik för rika männsikor att vila upp sig på. Max har en baktanke med Daniels besök och en dag kläcker han förfrågan om Daniel kan tänka sig att byta plats med honom några dagar så att han kan åka iväg för att få ihop pengar till den höga kliniksavgiften. Motvilligt manipulerad går Daniel med på det och ser det hela lite som en välförtjänt semester. Men efter flera dagar utan att hans bror dyker upp blir Daniel mer och mer orolig och sakta börjar Himmelsdalen visa sitt rätta ansikte.

Jag blir lite stolt över att det är en svenska som har skrivit boken. Jag föredrar utländska författare av någon anledning och har inte direkt hittat en svensk bok som jag gillar (inte vad jag kan säga så här på rak arm ialla fall.) Men Hermanson har skrivit en bra, lite småcreepy historia som sakta nystas upp och blir till en psykologiskt thriller. Den hade lite twister här och där som höll ångan uppe och är helt klart läsvärd!

Jag är en sucker för Short stories

Jag har verkligen en soft spot för short stories (alltså korta historier). Jag har tidigare gett min hyllning till David Sedaris som är mästare på konsten och jag älskade Jenny and the Jaws of Life av Jincy Willet. Jag gillar hur man snabbt introduceras för historien och det faktum att författaren har mindre ord på sig att få mig intresserad gör ofta historierna mer minnesvärda. De blir mer kvalitativa.

Den samling som jag nu har läst är med Nick Hornby som redaktör. Boken heter Samtal med en ängel och innehåller 12 historier av t.ex. Helen Fielding, Zadie Smith, Colin Firth, John O´Farrell och Nick Hornby själv. Boken skapades av Nick Hornby för att samla in pengar till sin sons skola som är specialiserade på autistiska barn.

Exempel på några (och mina favoriter) är: Luckybitch av Helen Fielding; om den gamla coola damen som filosoferar om sitt liv efter att hon ramlat och ligger och väntar på hjälp, Gå i motvind av John O'Farrell; om Guy, en mimartist som vägrar att utvecklas, en historia med sensmoralen att gräset inte alltid är grönare på andra sidan. Sedan gillade jag Nick Hornbys egna bidrag: Tuttjesus som handlar om en säkerhetsvakt som är satt till att vakta en provocerande tavla på ett museum.

Älskar korthistorier och har redan kikat ut några nya stjärnor att förkovra mig i 2014.

Och med detta så avslutar vi år 2013. Jag återkommer med en recap över mitt läsår senare in i 2014!

Tills dess: Gott Nytt Läsår!!

När dinosaurier härskade över jorden!

1993 var året då filmen som fångade mångas intresse kom ut; Jurassic Park var något helt i särklass och jag blev, liksom de flesta, härförd över den välarbetade storyn och teknologin som verkade vara från en helt annan tid. Efter första titten på filmen fick jag mardrömmar som höll i sig i flera år (jag var ju bara 6-7 år!), men trots det kunde jag inte låta bli att tycka att Jurassic Park är en av de bästa filmer som gjorts, vilket jag fortfarnade tycker. Med åren har jag fått en mer chill inställning till dem, även om mina drömmar ibland får besök av en och annan T-rex.

Så nu; 20 år senare lägger jag ner boken, med samma namn, bakom filmen efter några dagars intensivt slukande. Den var riktigt bra, men väldigt annorlunda från filmen.

Den behöver kanske ingen närmare presentation men här kommer en kort introduktion: Dr. Alan Grant, paleolog och Dr. Ellie Sattler, paleobotaniker, blir en dag inbjudna till en ö utanför Costa Ricas kust, där öns ägare, John Hammond lovar dem en riktigt upplevelse. Hammond har, ihop med genetiker, lyckats med det omöjliga: att återuppleva dinosaurier. Grant och Sattler ska ihop med några andra utvalda få en försmak på detta förhistoriska zoo, men då strömmen går och de elektriska stängsel som håller djuren i sina inhängnader bryts, ger sig djuren ut på jakt, utan en aning om vilket århundrade de befinner sig i.

Författaren Michael Crichton har verkligen visat prov på sin vetenskapliga förmåga då han får dinosauiernas återkomst att kännas som något som faktiskt skulle kunna inträffa. Hela boken genomsyras av tanken; ska vi göra något bara för att vi kan, fast det kanske inte är helt rätt?
Handlingen var riktigt actionpackad och lika nervkittlande som filmen. Jag kunde dock känna att det blev lite för mycket av dinosaurierattackerna. De tappade spänningen lite när de dök upp i varenda scen, hela tiden. Ibland ville man bara att det var lite mer "kommer de kanske dyka upp i den här scenen? Oh... spännande" istället för: "undrar när de dyker upp nu då? Japp, där kom de!"

Här kommer den intressanta paradoxen som jag befinner mig i: eftersom boken kom först så är den ju den som är "rätt", men då jag gått 20 år med filmen så kunde jag inte hjälpa att känna att den är snäppet mer rätt för mig. Ja, jag föredrar nog filmen faktiskt. Men jag kommer kasta mig över bok nummer två andå ;)!

Gotiskt skräckromantik a lá Ruiz Zafón.

Finns det en underbarare (bokrelaterad) känslan än den som infinner sig när ens favoritförfattare har kommit ut med en ny bok?
Eller, tja, Marina av Carlos Ruiz Zafón är inte helt ny, han skrev den redan på 90-talet, men de tidigare utgåvorna gav inget direkt intryck på dess läsare. Nu har den fått en ny chans och till sist har boken fått den uppmärksamhet som den förtjänar.

Marina handlar om 15-årige Óscar Drai som bor på en internatskola i stadsdelen Sarriá i Barcelona. Han är uttråkad och en kväll då han ger sig ut på sina kvällsupptåg hamnar han framför ett nedgånget hus inte långt från sin skola. Där bor Marina, en flicka i hans egen ålder, samt hennes far Germán och de öppnar upp sitt hem för Òscar. En dag tar Marina med Òscar till Sarriás kyrkogård och de får bevittna hur en svartklädd kvinna lägger blommor på en namnlös grav, något hon alltid gör sista söndagen i månaden, enligt Marina. Òscar och Marina följer efter damen och innan de vet ordet av det befinner de sig i en mörk skräckhistoria som tar sin början många år tidigare. De far och flänger genom Barcelonas stad för att nysta upp gåtan som bara blir mer och mer bisarr.

Jag älskar att den utspelar sig i Barcelona, en stad som jag håller varmt om hjärtat. Det går inte åka till Barcelona och inte bli förälskad i denna underbara, pulserande, mystiska stad. Liksom Ruiz Zafóns bok Vindens skugga (min absoluta favoritbok, alla kategorier) tjänar staden som en egen karaktär i boken. Får väl erkänna att det är svårt att nå den klass som Vindens skugga håller och Marina ballade ut lite i mitten av historien. Men Ruiz Zafón är ändå utmärkt på att förmedla en historia och att slänga ut trådar som sedan knyts ihop mot slutet. Jag gillar också hur han vågar överdriva lite (och ibland mycket) för att göra det hela extra läskigt och hur hans beskrivningar av miljön får en att känna det som om man var där, i stundens hetta. Så är man en inbiten Ruiz Zafón-fan som jag ska man inte missa Marina.

Romantik i en kulturell twist.

För några veckor sedan läste jag Jojo Moyes bok Me Before You och blev riktigt hänförd (läs min recension här). Fantastiskt bra bok som lockade en hel del tårar. Jag kastade mig sedan till bokhandlen och köpte hennes andra bok The Girl You Left Behind.

Bokens historia börjar i den lilla franska staden St Péronne, 1916 under första världskriget. Staden är ockuperad av tyskar och på det lokala värdshuset bor och jobbar Sophie Lefèvre och hennes syster. Svält och kyla hör till vardagen och de båda väntar på sina makar som är ute och strider vid fronten. Sophie är en tuff tjej som inte är rädd för att stå på sig mot tyskarna, men längtan efter sin make Édouard tär på henne. Det enda hon har att minnas honom med är det porträtt han målat av henne som nu hänger på värdshuset. En dag gör den nya Kommendanten för tyskarna entré och han blir genast förtjust i både Sophie och hennes porträtt.

Sedan kastas vi fram i tiden till London, 2006 där vi träffar på 30-åriga Liv som i sin sorg efter sin makes död helt har isolerat sig i sitt hus av glas. På väggen i hennes sovrum hänger en tavla av en ung kvinna som hon fått av sin bortgångna make i bröllopspresent. Tavlan föreställer Sophie Lefèvre och Livs värld får sig en törn då ättlingar till konstnären en dag gör anspråk på tavlan och hävdar att den från början är stulen. Av tyskar under första världskriget. De båda kvinnornas liv, skilda med nästan ett helt decennium, vävs nu samman.

Då jag slukade Me Before You trodde jag att samma skulle ske med denna, men jag får nog erkänna att den förstnämnda fångade mig lite extra än vad denna gjorde. The Girl You Left Behind har en vacker sensmoral om att gå vidare och våga släppa taget, men ändå inte ge upp hoppet om kärleken. Dock var den cirka 100 sidor för lång (över 500) och det blev lite segt i vissa delar. Men i det spännande slutet satt jag och plöjde de sista 100 sidorna i ett svep och fällde en och annan tår.

Så om jag ska rekommendera en bok av Jojo Moyes skulle jag nog först föreslå Me Before You, men The Girl You Left Behind är absolut läsvärd för sin vackra historia och Jojo Moyes underbara skrivsätt som får en att läsa om vissa meningar bara för att de är så vackra.

En vassare touch än första boken!

Insåg att det tagit mig två veckor(!) att plöja igenom denna bok. Inte för att den varit seg, tvärtom! The Scorch Trials av James Dashner har varit otroligt spännande och nervkittlande. Jag har bara haft en liten lässvacka. Men igår låg jag i skydd av mörkret och plöjde de sista sidorna av andra boken i triologin The Maze Runner.

The Scorch Trials tar vid precis där första boken slutade och Thomas och hans vänner från The Maze står nu inför en annan utmaning; att ta sig igenom The Scorch; ett brännhet ödeland med diverse faror på vägen. De har två veckor på sig att komma till The Save Haven för att få botemedlet mot den sjukdom de blivit smittade med.

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen, men jag kan nämna att den är mörkare än första boken och innehöll svar på de frågor som The Maze ställer. Jag kunde ibland känna att första boken bara malde på utan någon direkt poäng, men nu kändes det som om andra boken svepte in och knöt ihop säcken lite grann. Vissa delar kunde vara riktigt läskiga  Givetvis bäddade slutet för den tredje boken som jag ser framemot att läsa. Om ett tag. Jag behöver en liten paus från postapokalyptiska historier nu!

Fast i labyrinten!

Jag har länge haft ögonen på James Dashners bok The Maze Runner och för någon vecka sedan tog jag tillfälle att beställa hem den samt de två andra böckerna i triologin (verkar finnas en fjärde nu med, så den kommer väl landa här hemma inom en snar framtid med.)

The Maze Runner börjar med att pojken Thomas befinner sig i en mörk hiss som jobbar sig uppåt. Det enda han kommer i håg är vad han heter, han minns inte var han kommer ifrån eller hur han kom dit han nu är. Plötsligt stannar hissen och han blir mottagen av ett 60-tal pojkar i hans ålder. Platsen kallas The Glade och pojkarna, liksom Thomas, minns endast vad de heter, ingenting annat. The Glade är en stor yta som är omgiven av höga murar med en stor öppning på varje sida. Öppningarna leder ut till en gigantisk labyrint (The Maze) och under de två år som pojkarna varit där har de inte lyckast att lösa den. Thomas ankomst är väntad, men dagen efter skickas en flicka upp genom hissen; den första någonsin. Hon har ett meddelande med sig och hennes ankomst blir början på slutet.

Boken är en dystopisk historia där vi undan för undan får reda på mer och mer vad som döjer sig i The Maze. Jag fick kanske ingen wow-faktor över historien, men den vad tillräckligt spännande för att hålla lågan brinnande. Den bäddade verkligen för andra boken med sitt cliff-hangerslut!
Boken har även filmatiserats och har premiär under 2014 och den känns som den skulle fungera väldigt bra på vita duken. Jag kommer definitivt gå och se den!

Letar efter Silverkanten.

The Silver Linings Playbook har under året flanerat på bioduken och på Oscargalan. Få har missat filmen med Bradley Cooper och Jennifer Lawrence i huvudrollen. Filmen är baserad på boken med samma namn, skriven av Matthew Quick. Jag, liksom många andra, bestämde mig för att läsa boken innan jag ser filmen. Blir lite mer äkta då. Känns mer rätt.

Sagt och gjort. Bestämt och utfört. Jag har nu läst boken och tyckte den var okej. Handlingen krestsar runt Pat Peoples, en man som nyss blivit utskriven från ett mentalsjukhus och nu befinner sig i sitt barndomshem med en ömsint mamma och en emotionellt handikappad pappa. Han spenderar sina dagar med att träna och öva sig på att vara snäll istället för att ha rätt samt följa Eagles matcher, allt i förberedelse för sin stora återförening med sin exfru Nikki. Han blir snart vän med Tiffany, en kvinna som verkar lika mentalt rubbad som han själv.

En småtrevlig bok, fick dock ingen wow-känsla. Men den var annorlunda och lite knäpp, vilket alltid är en trevlig omväxling när man läser.

 

P.S. Angående bokomslag. Jag hade den till höger, den med filmtemat, och jag avskyr dem (min bok var lånad så jag är oskyldig) Det känns som ett billigt trick. På denna version så stod det till och med: "Now a Major Film!" och så namnet på regissören och skådespelarna. Plus att den lämnade inget åt fantasin. Och Pat Peoples har bruna ögon, men Bradley Copper är blå! Major flaw!

Peter Pan - en dryg skitunge.

Jag, liksom de flesta som växt upp på denna jord, är sedan tidigare bekanta med historien om Peter Pan; pojken som inte vill växa upp och bor i Neverland där han slåss mot pirater och leker med sjöjungfruar dagarna i ända. Jag har alltid sagt att jag ska läsa historien om Peter Pan av J.M. Barrie och nu har jag gjort detta.

Vad är då mina slutsatser; tja, jag skulle aldrig läsa denna bok för mina barn förrän de var tillräckligt gamla. Boken beskriver hur The Lost Boys och Piraterna krigar och dödar varandra och ger en mer morbid bild än den Disney förmedlade i sin tecknade version. Ärligt talat så störde jag mig på karaktären Peter Pan nåt så fruktansvärt; han är en arrogant, kaxig liten skitunge som tar åt sig äran för allting och tycker att han är bäst.

Sedan skulle jag egentligen inte vilja läsa denna bok alls för mina barn relaterat till hur flickor framställs: Ja, jag vet att den är gammal, men jag kan fortfarande störa mig på den unkna kvinnosyn boken förmedlar: Wendy är mesig och det enda hon duger till är att sy igen hål på pojkarna kläder och laga deras mat och vara deras mamma som bara tjatar på att de ska ta sin medicin och lägga sig i tid. Flera gånger himlade jag med ögonen, speciellet när Wendy "självklart inte deltog i striden."
Den andra flickan är Tingeling som är avundsjuk på Wendy och försöker döda henne. Fint att kvinnor stöttar varandra. Tack och lov att indianen Tiger Lily är med och är lite tuff i alla fall.

Nej, jag kommer läsa Pippi Långstrump för mina barn. Visst, hon är kanske också lite kaxig, men då får vi åtminstone in Girlpower i bilden!

Into the Wild - female version.

I skydd av nattens mörker läste jag igår de sista sidorna av boken Wild av Cheryl Strayed. Jag köpte den på flygplatsen i New Jersey i våras och det var lite av ett impulsköp, men som jag nu är otroligt tacksam för att jag hittade för den var otroligt läsvärd och underbar.

planyourhike.com

Boken är en biografi om Strayed och hur hon 1995, 26 år gammal, bestämdes sig för att vandra The Pacific Crest Trail, en vandringsled som sträcker sig från Mexikos gräns i söder till Kanadas gräns i norr och går genom flera olika berskedjor på västkusten. Strayed vandrar inte hela denna vägen utan börjar i Mojave desert och slutar vid The Bridges of God som knyter samman delstaterna Oregon och Washington, med ett överhopp av en bit av Sierra Nevada då det är för mycket snö för att gå där.
Totalt är hennes vandring lite mer än 160 mil.
Strayed har inte bara en otroligt tung ryggsäck att bära utan en hel del känslomässigt bagage; hennes mamma gick bort i cancer fyra år före vandringen, endast 45 år gammal, något som får familjen att hel falla samman samtidigt som Strayeds eget äktenskap är på upphällningen och för att döva smärtan använder hon heroin. Utan erfarenhet av backpacking ger hon sig då ut på denna vandring i hopp om att den ska fungera som en läkande process.

Och vandringen blir allt annat är lätt; hennes skor och löjligt tunga ryggsäck skaver stora sår på hennes kropp, hon träffar på skallerormar, går vilse, blir uttrokad i den stekande hetta och får pulsa genom snö där ett enda felsteg kan få henne att ramla ner för klipporna. Men trots motgångarna så är resan något hon behövde för att stärka sig själv, att hämta sig från hennes tragiska liv och acceptera hennes plats i världen.

Det är en riktigt rörande bok och Strayed utelämnar inget. Jag har gjort flera hundöron i boken med meningar som berörde mig lite extra, något jag sällan gjort innan och absolut inte så många i samma bok. Här kommer några:

Fear, to a great extent, is born of a story we tell ourselves, and so I decided to tell myself a diffrent story from the one women are told. I decided I was safe, I was strong, I was brave. Nothing could vanquish me.

Alone had always felt like a actual place for me, as if it weren't a state of being, rather a room were I could retreat to be who I really was. The radical aloneness of the PCT had altered that sense. Alone wasn't a room anymore, but the whole wide world, and now I was alone in thet world, occupying it in a way I never had before.

Perhaps by now I'd come far enough that I had the guts to be afraid.

There's no way to know what makes one thing happen and not another. What leads to what. What destroys what. What causes what to flourish and die or to take another course.

Boken är en girl-power-boost och på sätt och vis en självläkningsbok. Den berörde det innersta i mig  och fick mig att fundera på vad som är viktigt i livet. Den var även en av de mest välskrivna böcker jag läst! Jag tror jag har hittat en ny pärla.

Bästa läsningen!

Åh, jag har läst en jättebra bok! En bok som berörde mig i hjärtmusklen, som fick mig att fälla några tårar och sög in mig i dess våld under flera timmar i sträck. Jag pratar om Jojo Moyes bok Me before You. Köpt endast som underhållning till Grekland-resan (jag, jag har nämnt resan i flera inlägg nu, ska sluta snart, lovar!) hade jag inte så höga förväntningar på den. Pärmarna är dock täckta med lovord från recencenter som lovar bra läsning och att boken är en riktig "weepie".

Lou Clark är en tjej som tar det säkra före det osäkra. Hon är 26 år och jobbat på samma café i 6 år, utan att klaga. Men när caféet läggs ner och Lou står arbetslös får hennes trygga tillvaro sig en törn. Hon tar anställning hos överklassfamiljen Traynor där hon ska agera social hjälp till en man vid namn Will Traynor; en 35-åring som efter en olycka är förlamad från bröst och nedåt. Wills liv var aktivt och rikt innan olyckan och nu har han tappat livsgnistan. Deras världar kolliderar och med tiden utvecklas deras relation. Men kan Lou få Will att acceptera sitt nya, begränsade liv?

Så vacker, så vacker. Vet knappt hur jag ska uttrycka mig! Jag bara älskade den. Språket var flytande och dialogen indragande. Jag fick stor sympati för karaktärerna och boken fick mig verkligen att tänka till. Hur man väljer att leva livet, eller om man egentligen bara överlever istället för att leva. Temat blev lite: ta vara på livet, för man vet aldrig vad som ska hända. Den var tänkvärd och kanske lite provocerande på ett vis med. Jag vill inte avslöja hur, för då förstör jag hela boken.

Men snälla läs den! Den var underbar! Jag har redan varit borta på Bokia och inhandlat Moyes andra bok The Girl You Left Behind. Jag vill bara ha mer av henne!

Skojig bok att plöja!

Läste snabbt ut En liten smula underbar av Dawn French för en vecka sedan innan Grekland. Skulle ha med den dit tänkte jag först, men då den var så rolig och lättläst så klämde jag den på två dagar (vilket är väldigt snabbt för att vara mig).

Den handlar om den brittiska familjen Battle: Snart 50-åriga Mo som jobbar som barnpsykolog, men knappt kan förstå sig på sina egna barn, 18-åriga Dora; den ytliga, smått korkade tonårsdottern som gör allt för att bli cool och passa in och som hatar sin mamma med hetta! Sedan följer vi också 16-åriga Peter som tror att han är en reinkarnation av Oscar Wilde och som ger en intressant syn på familjedramat. Och så pappan såklart. Något osynlig i dramat.

Den var rolig, fräck och underhållande! Ingen djup historia direkt, men ändå en intressant twist i slutet. Läsvärd om man vill ha något lätt i höstmörkret.

Det klassiska äventyret.

Då har jag tagit mig igenom Jules Vernes klassiska "mästerverk" Journey to the centre of the earth. Förlåt, det var inte meningen att ha en cynisk ton redan från första meningen!
Dock är jag liite besviken.

Ja, jag vet att den är skriven på 1800-talet och att man ska ha överseende, bla bla. Men faktum är att jag är väl inte vrålimponerad. Visst; Verne visar prov på otrolig uppfinnesrikedom och kunskap och geologi, men detta kan faktiskt bli lite för bra ibland. Det kändes som om halva boken bara var en massa svammel om stenar och forntiden, istället för att komma igen och snabba på handligen lite. För i summan av kardemumman så hände det inte då fasligt mycket i boken.

De flesta är ju bekanta med handlingen: Professor Lidenbrock hittar en gammal skrift som berättar om ingången till jordens medelpunkt via vulkanen Sneffels på Island. Med sin motvillige brorson Axel (som också är berättaren i boken) i släptåg beger han sig dit för att utföra deras livs äventyr.

Boken beskriver detaljerat hela resan till Island och till Sneffels och inte kommer den igång förrän Kapitel 17 som har den passande titeln: Our Real Journey Begins på sidan 104. Det var också ett minus; att alla kapitel hade avslöjande titlar så att man visste vad som skulle hända. Om man har bråttom kan man läsa endast kapiteltitlarna så får man sammanfattningen.

Ja, jag har väl som vanligt haft för höga förväntningar, men med klassiker så tycker jag att man får ha det. Det finns ju en anledning till att de är just Klassiker. Kanske fungerade detta koncept på 1800-talet, men för mig. Jag vill ha lite mer action. Och jag ska nog läsa hans böcker på svenska för engelskan var galet svår. Antagligen var det därför som jag inte gillade den; för att jag inte fattade något!

Okej vi får avsluta positivt: Kul att den var bland den har blivit stämplad som Sci-Fi. Med tanke på att den är skriven för ett tag sedan så är det roligt med ett nytt koncept. Och det är ju en äventyrsbok som kan vara läsvärd, just för att den är den första av sitt slag. Jag får ta och läsa en annan av hans böcker för att se om jag kan få upp ögonen för honom igen.

David Sedaris levererar!

Kan nog efter närmare eftertanke konstatera att David Sedaris har blivit en favoritförfattare, tillsammans med Carlos Ruiz Zafón, J.K. Rowling och Alexander McCall Smith.

Av en händelse så upptäckte jag att Sedaris kommit ut med en ny bok: Let's explore Diabetes with Owls. Som sina tidigre verk är denna en samling med short-stories om hans liv, som genomsyras av självironi och humor. Denna gång har han blandat upp med några påhittade historier. Genemsam för dem är att de är lite "slag-under-bältet-skrönor" och helt underbart roliga. Denna bok var faktiskt den som jag skrattat mest åt faktiskt. Det är roligare att läsa om honom nu i medelåldern än om hans ungdomshistorier. Nu är han härligt neurotisk och kan skratta åt sig själv.
Och man får skratta med.

Snodd från adlibris.se

Jag kan inte sälja in denna bok mer, den är bara självklart bra och Sedaris är bäst på short-stories. Läs!

Konsten att bli mer lycklig!

Ett av mina kap under New York-resan i Maj var The Happiness Project av Gretchen Rubin. Rubin, hemmahörande i New York City itself (!), bestämmer sig för att under ett år ägna sig åt att öka sin egen lyckokvot i ett försök att bli mer uppskattande åt det liv hon redan lever och har.
Hon tilldelar årets månader till olika projekt så som Energy boost i Januari, där hon städar ur sina garderober, sover mer och börjar träna ordentligt. Månaderna fortsätter med fokus på äktenskap, barnen, vänskap, attityd, pengar m.m. Hon värvar sin historia med fakta om lycka (och hon har onekligen läst på i ämnet).

Vad är då hemligheten bakom lycka? Tja, det finns rätt mycket, men en nyckelfaktor är att våga utmana sig och ständigt utvecklas. Samt att fullfölja sin åtaganden. Rubin har varje månad ca 4-5 åtaganden som hon ska fullfölja med bästa förmåga. Vissa kommer lätt, andra inte.

Boken fick mig att utan tvekan rannsaka mitt egna liv och lycka. Mycket var träffande; att jag kan vara lite negativ, är dåligt på att höra av mig till folk och låter oro och ångest uppsluka mig istället för att leva i nuet. Ja, listan kan bli lång, men att identifiera problemet är första steget. Boken fick mig att börja städa ur min och våra garderober här hemma och sedan fick jag min sambo att städa ur sin egen och resultatet blev sju påsar med skor och kläder som skeppades till klädinsamlingen. Samma dag.

Jag har haft nytta av mantrat: Om det tar mindre än en minut; gör det direkt! angående småsaker som behöver göras hemma. Act the way I want to feel funkar bra med, speciellt när jag kom till jobbet, där alla var stressade och jag bestämde mig för att vara glad och positiv och vips så följde humöret med mitt agerande. Vad som är kul för andra. är kanske inte kul för mig är något som fastande hos mig med. Man måste inte gilla samma sker som andra. Sedan enklare saker som Lighten up, Cut people some slack! angående mitt sätt att alltid störa mig på folk som inte agerar efter mitt tänk. Be Gretchen (eller Var Sofia! Denna handlar om att acceptera sig själv som man är.) Rubin är otroligt ambitiöst och gjorde större saker än dessa ovan nämnda, men små steg är också steg (Positivt tänkande, folks!).

Nu skulle jag kunna bli lite negativ och säga att boken blev lite flummig i slutet, med fokus på mindfulness och religion och hur jag tyckte det var tråkigt att Rubin la in så mycket texter från sina bloggläsares kommentarer. Men jag ska inte säga de, för jag ska ju bli mer positiv ;)!

Kärleken till löpning.

Året är 2008. Jag ger mig ut på den gamla hederliga Intorps-rundan som slingrar sig i 5 km runt i Gällstads skogar. Detta blir början på min så kallade löparkarriär. 2009 springer jag mitt första lopp; Göteborgsvarvet. Jag kommer att springa det tre gånger i följd och sista gången, 2011 vill jag bara kräkas på rundan, alla deltagare och dess funktionärer. Så less var jag på att springa. Under åren springer jag även några mindre lopp, men 2012 avstannar allt tvärt. Jag vill inte springa mer, det är inte kul längre. Jag glor efter löpare jag möter på mina promenader och undrar hur de gör? Hur de orkar. Jag har liksom glömt att jag själv orkade en gång i tiden. Jag sprang ju för sjutton 21 km på asfalt genom Göteborgs stad!

2013 anländer med nya förhoppningar. Min kompis Lina undrar om jag vill springa det 10 km långa Varbergsloppet med henne. Tveksam som jag är vill jag ändå komma igång igen. Jag har sakta och osäkert börjat bekanta mig med min gamla vän och nemesis; löparspåret.

Men så sker en vändning; jag börjar på en lokal löpargrupp där jag får träffa andra löparentusister, får känna på hur jag blir bättre med hjälp av intervaller och lära mig en helt ny löparteknik som gör att det faktiskt inte är så plågsamt att springa.

Mitt i allt springer (hehe) jag på Born to Run av Christopher McDougall på ett rea-bord i Varbergs galleria. Jag satte genast igång att läsa och jag blev riktigt fänglad. McDougall är en amatörlöpare som, i jakten på löpningens själ, hamnar ner i Mexiko, djupt ner i Kopparkanjonen, där Tarahumarafolket bor. De är en skyggt, fredligt folk med en speciell egenskap: de är de bästa ultralöparna i världen. Och de springer inte ens i high-tech löparskor eller fancy löparkläder. De springer för att det är det de alltid har gjort, en del av deras kultur. Under resan lär McDougall känna Caballo Blanco, Den Vita Hästen, en amerikan som lämnade allt han kände och flyttade till Kopparkanjonen för att ägna sig åt det han gillar bäst; springa. Hans dröm är att en dag förena den västerländska världen och Kopparkanjonen i ett 80 km långt lopp. Och denna stund har kommit nu.

 

Det häftiga med boken var att den beskrev den löparteknik som jag nyss har fått lära mig på mina löparträffar. Historierna är så inspirerande och jag blev hela tiden sugen på att ge mig ut i spåret och känna friheten som löpningen ger, att sväva fram med rak rygg och stolta steg. Då boken mest fokuserar sig på ultralöpning, alltså sträckor på 80 km, 160 km, m.m. så kanske inte det var så träffande för mig, men bara att klara av 10 km i nuläget känns som en seger för mig. Historien värvas med intressant fakta om löpningen genom tiderna och hur viss forskning faktiskt pekar på att vi är byggda för att springa sedan urminnes tider.

Är du löparfrälst är denna bok ett måste, och om du inte redan är en löparnörd så lär du garanterat bli en efter denna läsupplevelse!

Lite mysterium med Paul Auster.

Skulle läsa alla tre böcker ur The New York Triology av Paul Auster. Läste första boken: City of Glass och kände att det fick räcka för tillfället. De tre böckerna i serien är oberoende av varandra.

Boken handlar om författaren Daniel Quinn; en ensam man som bor i New York och halkar in på ett bananskal i ett mysterium som han gör sitt bästa för att lösa.

Låter rätt så spännande, men historien var ganska tunn och blev snabbt tråkig. Den ledde ingenstans, en del trådar förblev lösa och slutet var bara konstigt. Ibland halkade karaktärerna in på dialoger om annat som inte rörde fallet, som baseball och en analys på Don Quijote, vilket inte bidrog till historien och fick mig att tänka att Auster bara ville skryta med sina egna kunskaper och ämnerna.

Jag kände att jag behövde en Paul Auster-paus så jag går raskt vidare med andra läsprojekt istället. Ger mig nog på de andra två böckerna i triologin vid ett senare tillfälle.