Tragiskt träffsäker efter 25 år

Jag var först kluven inför denna bok som jag precis slog ihop. Jenny and the Jaws of Life av Jincy Willett gavs ut 1987 och har fått en ny push i och med att författaren David Sedaris har gett den hyllningar. Han beskriver den som en av de roligaste böckerna som han läst.

Det var här jag blev kluven. Jag började läsa den och väntade på att det roliga skulle börja. Istället möts jag av den ena korthistorien efter den andra som inte är roliga alls. De är inte dåliga, absolut inte, men jag väntar på att jag ska få skratta högt, vilket jag trodde jag skulle få göra innan jag började läsa. Men verkligheten kom ifatt och efter kanske halva boken gav jag upp och tog den helt enkelt för var den var; tragiskt träffsäker.
Willett skriver om olika scenarion i människors liv och de är inte någon lik, varken historierna eller reaktioner från människorna, förutom att de ibland är helt absurda. Den historien som träffade mig mest är om kvinnan som blivit våldtagen i sitt hem, men istället för att bli ett offer känner sig stärkt av händelsen, för hon inte längre är rädd för livets småsaker. Lite provocerande kanske, men det är det som blir tjusningen med boken, att det känns nytt och modernt annorlunda, trots att den är 25 år gammal.

Jag kände i början av läsaningen att jag inte fastnade alls för denna bok, men nu känner jag mig sugen på att läsa om den, suga i mig varje berättelse, och ta den för var den verkligen är i mina ögon; inte rolig, men originell. Jag har märkt att jag hittar flera olika beskrivningar på vad denna bok är för mig. Det är en bra bok som kan locka fram det.

Så om man vill läsa den här boken, vilket jag rekommenderar så förvänta er inget. Vem vet, du kanske ser det humoristiska i den, men det kanske är det som gör den så bra; att man får en egen, unik uppfattning av den.