Knepig, men kick-ass bra ändå.

I sänglampans sken läste jag igår kväll ut Spöa döden av Josh Bazell. Den handlar om Dr Peter Brown, en ung man som under sin AT-tjänstgöring som läkare på ett sjukhus i New York träffar på en gammal bekant från sitt förflutna. Mannen är en av Browns patienter med en svår cancerdiagnos. Och han ställer ett ultimatum; rädda mitt liv eller så berättar jag var du gömmer dig.
Peter Brown har nämligen ett förflutet inom maffian där han utförde beställningsmord. Han måste nu göra vad han kan för att rädda ett liv för att kunna behålla sitt egna.

Historien tar med oss under Browns dag på sjukhuset och då och då hamnar vi några år tillbaka i tiden för att förstå hur han liv har lett honom dit. Historien är brutal och vågad och slingrade sig fram som en berg-och dalbana. Jag läste den under förtjusning och eftersom jag jobbar på sjukhus själv tyckte jag det var lite extra kul, även och Bazell hade brett på en del med karaktärer och situationer. Storyn höll genom boken och som alla bra böcker behöver den ett starkt slut med punch och kling och allt det där som lämnar en i ett tillstånd av tillfredsställelse.

MEN.... det var här det brast lite. Boken hade lugnt kunnat vara några sidor till. Sådär en 20 ungefär. Det sa bara smack, poff och så var det över. Och jag avskyr sådana slut. Platta, tråkiga som förstör för alla andra, typ resten av historien.

Men som helhet var boken riktigt bra och läsvärd och ensam i sitt slag. Rekommenderas! Trots slutet. (alltså det var inget dåligt slut på något vis. Det var mest att jag ville ha meeer....! Vilket är väl positivt i den bemärkelsen. Det finns en till bok där Peter Brown är med igen. Kommer nog läsa den med en dag.)