Ett föga imponerat öga.

Igår kväll under sena timmen läste jag ut Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Den handlar om den unge invandraren Halim som är trött på Sverige försök att "svennefiera" alla blattar och han bestämmer sig för att bli den största revolutionsblatten, eller tankesultanen som han kallar sig.

Boken är skriven i dagboksform, där Halim skriver på "blattesvenska". Tjejer är gussar, killar är shunnar, pengar är flous m.m. Det kändes lite som om man var i en Clockwork Orange-bok igen.
På ett sätt var det bra, då fick jag lite feeling för boken och huvudrollen (trots att jag då och då blev "fett lack" på det), och givetvis förstår jag hur boken blivit så populär; den har en poäng. Hur utanför invandrare kan kännas i vår land och hur de måste anpassa sig för att passa in. Jag förstod sensmoralen, kunde läsa mellan raderna och allt det där. Men....

Jag fastnade inte för den. Antagligen kommer många Khemiri-fans bli förskräckta när jag skriver detta, men nej, jag kände inget i slutet av boken. Kände ingen uppfyllande känsla som en del böcker ger. Det var helt enkelt inte en bok i min smak. Och skrivsättet med blattesvenskan var jobbigt, men eftersom jag läst A Clockwork Orange var detta nästan uppfriskande i jämnförelse.
Men den är läsvärd, absolut, det är den. Trots att jag inte blev överförtjust i den var den ändå så pass originell att den var värd tiden.

En sak till: jag älskade omslaget. Det hamnar under min lista på finaste omslag.