Pärlemorskimmer.

Från Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri till Den röda soffan av Michèle Lesbre kan man ju säga att jag håller mig inom samma färgtema. Tja, rött är ju min favoritfärg och trots att jag inte blev så förtjust i det röda ögat så har Den röda soffan en helt annan slagkraft i mina ögon.
Med sina ringa 131 sidor är den en tunn liten sak som jag tänkte plöja mig igenom på en dag, tänkte jag först. Jag satte igång och förstod rätt fort att det skulle ta några dagar i allafall.
Andledningen var det rika språket; varenda mening i boken innehöll en så vacker komponent och det var som om jag läste en dikt. En väldigt lång dikt.

Boken är tunn, men låt inte det lura er. Den är så djup och vacker att jag flera gånger läste om meningar, bara för att de var så vackra och jag ville låta dem sjunka in och stanna kvar hos mig.

Boken handlar om Anne, som reser längt Transibiriska järnvägen för att hälsa på sin gamla kärlek Gyl, som hon inte hört ifrån på veckor. Hemma väntar Clémence, den gamla damen som bor i samma hus som Anne och som sitter i sin röda soffa och väntar på att Anne ska komma hen och läsa högt för henne, som hon brukar göra. Under resan börjar Annes längtan att träffa Gyl svalna.

Lesbre beskriver resandets upplevelse med en sådan träffsäkerhet och kraft att jag själv kunde dra paralleller till mina egna resor och vad det är som är så fantastiskt med att uppleva ett främmande land. Jag blev så hänförd över att författarinnan kunde behålla det fantastiska målande språket genom hela boken. Det var som en salva för min lässjäl och jag kan nog våga påstå att denna bok hamnar bland mitt egna "hall of fame" eller mina pärlor.

För det är precis det boken är: en pärla...