Primtalens ensamhet - Paolo Giordano
Jag var lite osäker om jag skulle ta med denna. Men jag fick erkänna att den har hängt kvar sedan jag läste den. Den var så vacker och (mitt favoritord:) enkel. Inga krusiduller, den var självklar i sin historia. Under läsningen blev jag varse om bokens djupare plan, och den lämnade mig berörd och med en lite sådär smålycklig känsla som vissa speciella böcker ger. Jag har svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde den så speciell i mina ögon. Kanske för att den tog upp ett fint ämne om ensamhet och att finna varandra i den ensamheten. Så enkelt kan det vara för att bli en favorit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar