Peter Pan - en dryg skitunge.

Jag, liksom de flesta som växt upp på denna jord, är sedan tidigare bekanta med historien om Peter Pan; pojken som inte vill växa upp och bor i Neverland där han slåss mot pirater och leker med sjöjungfruar dagarna i ända. Jag har alltid sagt att jag ska läsa historien om Peter Pan av J.M. Barrie och nu har jag gjort detta.

Vad är då mina slutsatser; tja, jag skulle aldrig läsa denna bok för mina barn förrän de var tillräckligt gamla. Boken beskriver hur The Lost Boys och Piraterna krigar och dödar varandra och ger en mer morbid bild än den Disney förmedlade i sin tecknade version. Ärligt talat så störde jag mig på karaktären Peter Pan nåt så fruktansvärt; han är en arrogant, kaxig liten skitunge som tar åt sig äran för allting och tycker att han är bäst.

Sedan skulle jag egentligen inte vilja läsa denna bok alls för mina barn relaterat till hur flickor framställs: Ja, jag vet att den är gammal, men jag kan fortfarande störa mig på den unkna kvinnosyn boken förmedlar: Wendy är mesig och det enda hon duger till är att sy igen hål på pojkarna kläder och laga deras mat och vara deras mamma som bara tjatar på att de ska ta sin medicin och lägga sig i tid. Flera gånger himlade jag med ögonen, speciellet när Wendy "självklart inte deltog i striden."
Den andra flickan är Tingeling som är avundsjuk på Wendy och försöker döda henne. Fint att kvinnor stöttar varandra. Tack och lov att indianen Tiger Lily är med och är lite tuff i alla fall.

Nej, jag kommer läsa Pippi Långstrump för mina barn. Visst, hon är kanske också lite kaxig, men då får vi åtminstone in Girlpower i bilden!