När dinosaurier härskade över jorden!

1993 var året då filmen som fångade mångas intresse kom ut; Jurassic Park var något helt i särklass och jag blev, liksom de flesta, härförd över den välarbetade storyn och teknologin som verkade vara från en helt annan tid. Efter första titten på filmen fick jag mardrömmar som höll i sig i flera år (jag var ju bara 6-7 år!), men trots det kunde jag inte låta bli att tycka att Jurassic Park är en av de bästa filmer som gjorts, vilket jag fortfarnade tycker. Med åren har jag fått en mer chill inställning till dem, även om mina drömmar ibland får besök av en och annan T-rex.

Så nu; 20 år senare lägger jag ner boken, med samma namn, bakom filmen efter några dagars intensivt slukande. Den var riktigt bra, men väldigt annorlunda från filmen.

Den behöver kanske ingen närmare presentation men här kommer en kort introduktion: Dr. Alan Grant, paleolog och Dr. Ellie Sattler, paleobotaniker, blir en dag inbjudna till en ö utanför Costa Ricas kust, där öns ägare, John Hammond lovar dem en riktigt upplevelse. Hammond har, ihop med genetiker, lyckats med det omöjliga: att återuppleva dinosaurier. Grant och Sattler ska ihop med några andra utvalda få en försmak på detta förhistoriska zoo, men då strömmen går och de elektriska stängsel som håller djuren i sina inhängnader bryts, ger sig djuren ut på jakt, utan en aning om vilket århundrade de befinner sig i.

Författaren Michael Crichton har verkligen visat prov på sin vetenskapliga förmåga då han får dinosauiernas återkomst att kännas som något som faktiskt skulle kunna inträffa. Hela boken genomsyras av tanken; ska vi göra något bara för att vi kan, fast det kanske inte är helt rätt?
Handlingen var riktigt actionpackad och lika nervkittlande som filmen. Jag kunde dock känna att det blev lite för mycket av dinosaurierattackerna. De tappade spänningen lite när de dök upp i varenda scen, hela tiden. Ibland ville man bara att det var lite mer "kommer de kanske dyka upp i den här scenen? Oh... spännande" istället för: "undrar när de dyker upp nu då? Japp, där kom de!"

Här kommer den intressanta paradoxen som jag befinner mig i: eftersom boken kom först så är den ju den som är "rätt", men då jag gått 20 år med filmen så kunde jag inte hjälpa att känna att den är snäppet mer rätt för mig. Ja, jag föredrar nog filmen faktiskt. Men jag kommer kasta mig över bok nummer två andå ;)!