Kalla mig odjup...

Har precis kämpat mig igenom den sista delen av Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Den utspelar sig i en framtidvärld där böcker är upphov till all ondska och sorg och för att bli av med problemen som åker så kallade brandmän runt och bränner gömda böcker och hemliga bibliotek. Rätt bra koncept tyckte jag och kastade mig in i denna bok på engelska.

Och inte för att skryta, men jag är faktiskt bra på engelska och brukar inte ha problem med det i vanliga fall, men som jag skrev här ovan så fick jag, i detta fallet, verkligen kämpa. Bradbury skriver så orginellt och det var uppfriskande att läsa något helt nytt, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte då och då funderade över vad jag skulle äta till kvällsmat, eller om det är något bra på tv ikväll eller (givetvis när jag läser en bok som inte fångat mig) vilken bok jag ska få äran att läsa sedan!

När jag blir ointresserad så smyger jag fram till slutet och utan att kika på orden kastar jag ett getöga på hur många sidor boken egentligen är på. Sedan börjar nedräkningen...

Plötsligt tog boken slut utan förvarning. Jag fattade ingenting för enligt min beräkningar hade jag 16 sidor kvar. Men då var det efterord av Bradbury som fyllde de sista sidorna. Läste jag det?

Nej. Det gjorde jag inte.

En dag ska jag läsa om Fahrenheit 451. Fast på svenska.

God jul...