Naket utlämnande.

David Sedaris är en författare som jag snubblade över en dag då jag satt och spanade på adlibris efter nya böcker att upptäcka. Jag tyckte att Squirrel seeks Chipmunk lät som en rolig titel och konceptet short-stories var något jag inte bekantat mig med innan så därför tog jag mig an denna bok, som kom att bli en ny favorit.

Så var det dags igen och jag axlade läsning Naked med glädje över att få återse denna humoristiske författare. Trots tidigare lärdomar föll jag offer för "för höga förväntningar". Boken var bra och den var rolig; visa av Sedaris meningar fick mig att skratta högt, men jag hade nog förväntat mig något mer. I Squirrel seeks Chipmunk kunde han verkligen bre på med de mest utflippade historierna, men nu när han skrev om sitt egna liv (som absolut haft sina punkter med galenskap) kände jag att vissa av histoierna inte sa mig något. Några av dem var riktigt roliga, speciellt den då han åker på nudistläger eller när han liftar genom USA och då träffar på den ena galningen efter den andra, men för det mesta bläddrade jag bara förbi utan att blir berörd. Och för mig är ju det så viktigt när jag läser.

Men det är en kul bok och Sedaris har verkligen en rolig berättarteknik och han vågar berätta allt och det gör att den inte känns hämmande. Så för det är den läsvärd.

Into the wild.

Kom hem efter en dag på jobbet för en stund sedan. Där satt sambon och kolla på filmen Into the Wild. Åh, det var så längesedan jag såg den så jag satte mig bredvid honom i soffan. Jag har läst boken för några år sedan. Den 24 april 2009 läste jag ut den för att vara exakt. Hur jag vet det är för att jag en gång i tiden skrev i en läsdagbok. Det var inte riktigt mig grej så jag slutade ganska snart, men den sista boken jag skrev om var faktiskt Into the Wild av Jon Krakauer.

Så här skrev jag om den:

Jag blev lite rörd när jag läste det. För det är något speciellt med en bok som kan beröra en så mycket att man helt plötsligt känner sig mer levande. Jag ska verkligen ta och läsa om den och se om den kan ha samma effekt som den hade för tre år sedan.

Into the Wild är en sann historia som handlar om Christopher Johnson McCandless, en ung man som en dag bestämmer sig för att ge sig ut på ett äventyr. Han lämnar det samhälle han är uppvuxen i och drar runt i USA, med siktet iställt på Alaska. Fyra månader efter att han vandrat in i vildmarken i närheten av Mt. McKinley hittas hans kropp i en gammal buss.

Bildkälla: Wikipedia.org

Det här självporträttet återfanns i McCandless kamera bland hans tillhörigheter i bussen. Han historia har berört många människor sedan hans död 1992. Folk har frågat sig om McCandless var en fantastisk äventyrare eller en galen gröngöling. Jag är lite romantiskt och godtrogen av mig så jag kan inte bli annat än imponerad av den livsstil han skapade till sig själv, fri från krav och normer som samhället skapar.

Läs den och se om du känner dig lika levande som jag gjorde...

 



Senaste tillskottet i familjen.

Unnade mig lite nya böcker i höstmörkret....

 

En ny favorit som jag har hittat är: David Sedaris. Efter att ha läst hans bok Squirrel seeks Chipmunk: a wicked bestiary (läs mitt inlägg om den här) föll jag pladask för hans underbara shortstories. Jag köpte hans böcker When you are engulfed in flames och Naked. För närvarande läser jag Naked och jag njuter i fulla drag där hans korta, roliga historier som är från hans barndom.

Sedan har jag haft ögonen på Jenny and the Jaws of life av Jincy Willett ett tag. Jag får väl erkänna att jag föll för att David Sedaris har lämnat en recension på bokens framsida där han skriver att det är den roligaste samling historier han någonsin läst. Och att det kommer från just honom väger tungt i mina ögon. Boken gavs ut redan 1987 så den, liksom jag, firar 25 år i år. Hurra!

Shnooz-fest...

Då det är en liten söt bok på ynka 99 sidor, relativt stor text och den bok som gav Ernest Hemingway nobelpriset i litteratur trodde jag att det skulle bli en barnlek att läsa The old man and the sea.
Men icke...

Den var förbaskat tråkig. Jag kan tänka mig att litteraturkurser har denna i sin kurslitteratur och sedan sitter och diskuterar det komplexa i den (som jag inte fattade) och det ironiska i att inte få en fisk på typ 80 dagar och sedan lyckas fånga och så går det inge vidare ändå.
För det är det den handlar om; en gammal man som är fiskare och inte lyckats fånga en fisk på ca 80 dagar och så lyckas han till slut få en stor svärdfisk på kroken och så får vi följa hur han vevar in den i 50 sidor.

Jag lade ner boken ett tag, men sedan ville jag ge den en chans. Så lång var den ju inte att det skulle ta så lång tid att läsa klart. Men 99 sidor kändes helt plötsligt som 399 och jag märkte ibland att jag läst, men inte tagit in det som stod alls.

Nä, nu har jag dissat färdig denna boken. Inte my cup of tea som ni förstår. Jag tycker det är så intressant att en sådan bok kan få Nobelpriset. Antagligen finns det en underliggande story som jag bara inte kunde ta till mig. Men men, jag är inte så ledsen för det. Nu tar jag mig an nästa projekt med glädje och lättnad för att lämna den bok bakom mig.

Pappa recenserar bokmässan.

Pappa: Jag har varit på bokmässan i år.
Jag: (lite avundsjukt): VA? Hur var det?
Pappa: Njää!
Jag: Näha? Var det inte bra?
Pappa: Det var så förbannat varmt där inne. Och när jag var på bokmässan för fem-sex år sedan så var det vinprovning och matlagning och sånt, men det var det inte i år, bara en massa personer som satt och tjötade.
Jag: Okej.. Köpte du någon bok då?
Pappa: Ja. En. (Paus) Bosse Bildoktor.

Vi tackar Pappa Bokmasken (han får väl också ha ett specialnamn!) och lämnar Bokmässan 2012. Nästa år SKA jag dit!