Smått besviken på Kepler.

Tredje boken i serien om kriminalkommisarien Joona Linna av Lars Kepler heter det fängslande namnet Eldvittnet och har varit mitt senaste föremål för läsning. I höstens rusk tyckte jag att det passade med en svindlande mordgåta.

Denna gång handlar det om ett mord på Birgittagården, en vårdanstalt för unga flickor med olika psykiska problem. Joona Linna kopplas in och som vanligt ser han lite djupare än alla andra för att lösa gåtan. Parallellt ringer en kvinna till polisens tipsavdelning, där hon uppger felaktig information, men blir mer och mer desperat för att de ska lyssna på henne.

Det som varit ett stående kännetecken i Keplers tidigare böcker Hypnotisören och Paganinikontraktet är det vimmel av sidohistorier och karaktärer som vävs in i historien för att i slutet blida en tjock fläta. Denna bok är inget undantag, men jag saknade lite av den udden som de tidigare böckerna har. Historien känns omotiverad och platt i jämnförelse med de andra och jag lyckas till och med lista ut gåtan en bra bit innan slutet, något som jag lyckats med ytterst sällan och speciellt inte vid dessa lite mer "komplicerade" fallen som Kepler erbjuder. Jag är ju inget fan av deckare så jag har ju inte lärt mig några trick sen tidigare heller.

Historien får ett mesigt avslut och istället rullar det vidare till Joona Linnas egna privatliv. Givetvis är detta av intresse, men jag kände att huvudhistorien inte fick den ordentliga punkt som den förtjänade.

Summan av kardemumman: helt okej bok, inte den bästa, men hur Joona Linnas egna privatliv avslöjades lite mot slutet och bäddade för fortsättning gjorde att jag absolut blev lockad till fortsatt läsning.