Girlpower a lá 800-tal.

Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross handlar om den vanliga flickan Johanna som födds in i en fattig familj med en status lika med noll. Hon står i ständig skugga från sina äldre bröder och hennes vetgirighet anses som något farligt och onaturligt. Men Johanna är smart och lyckas, mot alla odds ta sig genom livet, förklädd till man, hela vägen till den heliga staden Rom och påvepalatset.

Genom hela boken stöter Johanna på hinder och motgångar. Både som flicka som är hatad för att hon är smartare än alla pojkar tillsammans, och sedan som man för sin logiska tankeförmåga. Men trots alla dessa motgångar lyckas hon resa sig efter att männen slagit ner henne. Johanna är Girl Power personifierad.

Jag trodde först att boken skulle genomsyras av enveten gudsfruktighet (och givetvis gjorde den det) men mest beskrivs Johannas logiska resonerande och förmåga att alltid kunna argumentera för sin sak. Johanna är cool, helt enkelt.

Jag erkänner; ibland fick jag faktiskt tråckla mig igenom boken. trots att jag tyckte den var bra och otroligt efterforskad, så fick jag erkänna att den inte riktigt föll mig i smaken. Jag fick klåda av alla orättvisa och nedvärderande tankar om kvinnor, t.ex. hur de inte kan studera för deras livmoder och hjärna står i kontrast till varandra och ju mer en kvinna lär sig, desto mindre fruktsam blir hon. En åsikt som alla delade utan vidare resonemang angående sanninghalten i påståendet.
Jag blir sur för att MÄNniskor kunde vara så korkade förr i tiden.

Men summan av kardemumman; Påven Johanna är en värdig förkämpe för kvinnans rätt i samhället och i skolbänken, och visade att man inte behövde ha en snopp för att lyckas ta sig till toppen, man var bara tvungen att låtsats ha en...