"Mårtens mamma har haft cancer. Det är sånt man absolut inte får skämta om. Det är så att säja ett infekterat ämne. Notera att det där hade varit osmakligt sagt om hon haft en infektionssjukdom, till exempel kallbrand. Nu var det helt okej, för cancer är inte bakteriellt."
Jag är så jäkla avundsjuk. Så avundsjuk på Amanda Svensson som 2008 debuterade med Hey Dolly, 21 år gammal. Vad gjorde jag när jag var 21 år? Inte skrev jag en nätt liten bok sprängfylld med de galna, kloka, roliga och geniala formuleringar, som Amanda Svensson gjorde. Stilen är rå, men hjärtlig och tempot uppskruvat till max.
Dolly är en smula dysfunktionell 18-åring med en smula dysfunktionella vänner och en väldigt normal pojkvän. Genom Dollys ögon och fantasi får vi ta del av åttiotalistens egocentriska världsbild. De enda krig som man kan protestera mot är de i ens eget huvud och i Dollys verkar tankarna på vännens besatthet av Jens Lekman, pojkvänens toffelfasoner och rockstjärne-fantasierna bilda ett litet inferno.
"Kanske en släng av graviditet, vad vet jag ... snälla säj att jag har lite kondylom. Lite gonorré, lite övervikt, lite snustorra äggstockar, ett litet foster i magen. Säj att jag har vad som helst som kan upptäckas och botas."
För mig är språket Hey Dollys absolut största behållning. Man vill riktigt suga in alla fantastiska meningar Amanda Svensson har trollat ihop. Det är en fin och udda historia men ibland känns det nästan som om Dolly själv tar över berättandet och handlingen blir som en deg som jäser över med knäppheter. Vissa bitar är tajtare än andra helt enkelt. Jag är ändå sjukt imponerad och, som tidigare sagts, sjukt avundsjuk. Ska nog ta och kasta mig över hennes senaste bok Välkommen till den här världen så fort jag får tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar