Migslukare.

Läste ut Primtalens ensamhet av Paolo Giordano på bara några dagar. Jag kunde inte lägga ifrån mig den. Åkte ut till mitt barndomshem på landet och satt på altanen omgiven av pulserande grönska och blev ett med boken. Min far spelade en "bra låt" av något band för mig och frågade vilken musikgrupp som jag gillade att lyssna på. Jag svarade att jag inte lyssnade så mycket på musik; "Jag läser faktiskt mest", sa jag.

Boken handlar om den intelligente pojken Mattia som en dag lämnar sin utvecklingstörda tvillingsyster Michaela i en park för att kunna gå själv på ett kalas utan systerns pinsamma utflippande. Men systern försvinner och Mattia blir sig inte lik efter det. Han träffar en dag Alice som även hon är en vilsen själ. De båda dras till varandra, men på något sätt kan de inte komma nära. Som två primtal...

Även om boken var lite sorglig och melankolisk så var den så varm på samma gång. Mattia och Alice var så färgstarka och annorlunda karaktärer och historien berättades på ett så vackert sätt att jag inte kunde släppa den. Jag har längtat efter en bok som jag kunnat riktigt sluka och när jag läste den här så fick jag ett litet lyckorus, ett Äntligen, en bok med ett stort B. Jag rekommenderar denna starkt!