Chick lit-kavalkad

Jag har lika många gånger irriterat mig på den boksnobbism som råder som jag kommit på att jag själv praktiserar det. Vad är en bra bok? En bra bok är en bok som många älskar. Punkt? Eller är det en bok som experterna pekar ut som ett nytt mästerverk men som faktiskt är ganska otillgänglig för den stora massan? Bokdemokrati eller bokdiktatur? Jag har alltid tyckt att chick lit (”litteraturgenre som uppehåller sig vid beskrivningar av yngre storstadskvinnors liv” enligt ne.se) är en underhållande genre som har fått oförtjänt mycket skit. Själv har jag läst många av Marian Keyes böcker (jag och många andra, då hennes böcker har sålt i cirka 15 miljoner ex) och verkligen gillat denna ”skräplitteratur” som det så vackert heter. I våras kände jag att det var längesen jag satte tänderna i en riktig ”kvinnoroman” och beställde inte mindre än fyra chick lit-romaner, Marian Keyes två senaste och så Meg Cabots Babbeldrottningen och Isabel Wolffs Vickis vintagebutik (jag vet inte vad det är men visst blir man mer sugen på den typen av böcker när det börjar bli sommar?). Dessa fyra böcker slukade jag på ett par veckor och visst var det underhållande. Men. Fyra på en gång var kanske tre för många.

Jag började med Marian Keyes En förtjusande man som, liksom de flesta av författarens böcker, utspelar sig på Irland. Vi får följa flera kvinnor som på något sätt har eller har haft någon typ av kärleksrelation till den ”förtjusande” mannen, en politiker på uppgång. Boken innehåller många tillbakablickar och kvinnorna är väldigt olika men har alla påverkats av mannens beteende under deras tid ihop. Historien är väldigt oförutsägbar och gick verkligen in på djupet i beskrivningarna av både alkoholmissbruk och kvinnomisshandel och visade verkligen hur komplext dessa fenomen är och hur det kan drabba vem som helst. Jag tänkte flera gånger att boken inte riktigt lever upp till alla chick lit-förväntningar.

Den andra boken av Keyes var Oväntat besök på Star Street. Denna bok blev jag inte alls lika imponerad över, även om vi har en hel del intressanta och udda karaktärer. Star Street 66 ligger i Dublin och vi får möta de som bor i de olika lägenheterna i huset, bland annat två polacker med en irländsk, kvinnliga inneboende, ett ungt par som sover med kläderna på, en gammal dam med en stor hund och 40-årig PR-kvinna som jobbar för ett skivbolag och som alltid går i högklackat. Det som gjorde mig lite besviken är närvaron av något övernaturligt som också är bokens berättare. Det är också detta ”något” som är det oväntade besöket. Det hela kändes helt enkelt lite krystat och överdrivet. Berättelsen i sig hade verkligen kunnat stå själv utan detta fenomen.

Jag fortsatte sedan med två författare som jag aldrig tidigare stött på. Meg Cabots Babbel­drottningen och Isabel Wolffs Vickis vintagebutik följer kanske lite mer det klassiska chick lit-receptet med en ung kvinna i huvudrollen som brottas med problem men som i slutändan löser sig och så får hon sin prins och halva kungariket (jag vet att jag kanske avslöjar lite för mycket men ni hade ändå förstått det efter 10 sidor). Cabots Babbeldrottning Lizzie, ska lämna USA direkt efter sin examen från universitetet för att åka till England och bo med sin pojkvän som hon träffat en gång, tre månader tidigare. Det hela blir förstås en katastrof och hon hamnar istället på ett franskt slott ute på landsbygden. Lättsam bok som man läser ut på en dag eller två. Vickis vintagebutik har en lite äldre huvudperson som precis har levt ut sin dröm och startat en vintagebutik. Vi får följa hennes första månader med butiken igång och de olika människorna hon lär känna under tiden. Butiken verkar gå bra och det är ganska trevligt och gemytligt i bakgrunden är det hela tiden en hemsk händelse som påverkar Vicki men som inte avslöjas för oss läsare. Jag måste säga att trots att jag inte anser mig vara särskilt modeintresserad så är det ganska roligt att läsa om alla fina 50-talsklänningar och de klassiska klädmärkena som Vicki hela tiden är på jakt efter. Jag var däremot inte så jätteförtjust i karaktären Vicki. Hon är så präktig att man nästan vill slänga boken i väggen. Hon gör alltid de rätta valen och säger de mest lämpliga sakerna. Man nästan kan tro att det är en vett-och-etikettkommité som övervakar henne. Cabots och Wolffs böcker har ganska mycket gemensamt. Både Lizzie och Vicki är väldigt intresserade av mode, och främst vintagemode (Lizzie har tagit sin examen inom mode) och båda åker till Frankrike och hamnar på vingårdar. Det blev nästan lite deja vu att läsa den ena boken efter den andra.

Sammanfattningsvis så kanske jag måste säga att jag till viss del kan förstå varför experterna kastar skit på chick lit. Generellt så är det ganska förutsägbart och mallanpassat. Men när man har semester (eller vid andra tider på året också förstås) så är det kanske just förutsägbart man vill ha. Och det är ganska skönt att läsa en bok som egentligen inte berör en särskilt mycket utan bara är en trevlig upplevelse just för stunden. Lite som ett one-night-stand kanske? Dock skulle jag väl inte rekommendera en sådan här översvämning av chick lit. Ett tips är att ha Kafkas Processen i beredskap bredvid hängmattan och läsa några sidor av den mellan böckerna så ska du se att du snart blir sugen på lite mer ”skräplitteratur”.